Idag blir vår prins tio månader. Tiden bara springer iväg och han är snart ett år. Jag fattar inte att för bara ett år sedan hade jag en jättemage och Max låg där inne. Då räknade jag dagarna fram tills han kom. Jag hoppades på att han inte skulle komma innan nyår. Kl tolv sa ja, nu kan han komma när han vill. Eller jag visste ju inte att det var en han, en helt perfekt liten kille.

Tiden med Max är den mest underbara som finns. Det finns inte tillräckligt med ord i hela världen för att beskriva känslan. Jag är så glad som kommer få vara hemma med honom så pass länge som jag kommer vara också. Att få se hans första steg, höra hans första ord (som förresten redan inträffat, förutom mamma och pappa, så säger Max numera lampa också, också tittar han på lampan. Jag och Andreas blev helt paff när han sa det.), att få se vilken person det kommer bli av honom. Kommer han ha lockigt hår, kommer detta ljusa hår vara kvar eller blir han lite mörkare, kommer han vara lika glad och lugn när han blir äldre, det är så mycket som kommer bli fantastikt underbart att uppleva, detta allt tillsammans med min livskamrat Andreas. Jag längtar så otroligt mycket till när vi kan stoltsera som familjen Burman, när jag får säga ja till min underbara man, till den person som har gett mig det finaste på hela jorden, till den person som jag känner att jag kan berätta allt för, min älskade älskade Andreas Burman!

Mina älskade och underbara killar!

Hej så länge!